Gustaf Eriksons första bil 1897
Det tog inte mer än ett par månader innan den första konstruktionen av den så kallade ”Ritbordsbilen” var klar. Men vid närmare granskning visade den sig inte hålla måttet. Åtminstone inte jämfört med de existerande bilarna på kontinenten.
Den förbättrade A-bilen provkördes i Surahammar på våren 1898. Efter att bilen knuffats i gång gick den 150 meter innan den fick tjuvstopp. Efter ännu en knuff kom den igång igen och stannade inte förrän den krockade med en kvarn ”som kom att stå i vägen”. Bilen saknade nämligen broms. Den ramponerade bilen reparerades, men ställdes undan i en lada i utkanten av samhället.
Men först 1903 års modell, som kallas ”Surahammarbilen”, blev praktiskt användbar. Den liknade alltmer de kontinentala automobilerna. Den hade en tvåcylindrig radmotor på 2,7 liter och en kardanaxel för framdrivningen i en marschfart på drygt trettio kilometer i timmen.
Bilen tillverkades dock bara i ett exemplar, och Surahammars bruk blev inte den första svenska bilindustrin, trots Gustaf Eriksons geniala konstruktioner. Orsaken kan ha varit att den egensinnige teknikern hade svårt att ta till sig medarbetarnas synpunkter på hans konstruktioner. Fram till 1910, då Erikson slutade som konstruktionschef, hade företaget bara tillverkat 30 bilar av olika modeller.
På nyåret 1911 slogs Vagnfabriksaktiebolaget i Södertälge, som hetat Vabis sedan 1906, ihop med Malmöföretaget Scania. Scania hade tillverkat bilar sedan företaget bildades år 1900. Modellerna från starten till fusionen med Vabis kallades alltifrån Gula Faran, Thorssinska vagnen och Kronprinsens bil till Scania Tonneau, Scania Phaeton och Scania Landaulette.
Tyvärr blev Eriksons första bil inte bevarade till eftervärlden. I över 20 år stod den bortglömd i ladan och blev sedan uppbränd och förintad.
Den bil som används idag är en kopia av Eriksons första bil. Kopian tillverkades åren 1986-87 av elever och lärare vid fordonstekniska linjen vid Parkskolan i Hallstahammar med hjälp av samtida bilder och skisser.