Arvet efter fruktbarhetskulten

Hällristningar  

Hällristningar är tecken och bilder som är inhuggna, inslipade eller inbultade i hällar eller stenblock. Hällristningar finns över hela jorden och tillhör olika kulturer och tider. I Norden är de äldsta hällristningarna utförda under stenåldern och består då ofta av naturalistiskt skildrade bytesdjur. Vanligast är dock hällristningar från bronsåldern. Man har brukat skilja mellan ristningar med jaktmotiv och ristningar med jordbruksmotiv. Jaktristningar är vanligast i norr och jordbruksristningar i söder.  

Den skandinaviska hällristningskonsten nådde sin höjdpunkt under den yngsta stenåldern och under bronsåldern i form av ristningar med jordbruksmotiv. Till de äldsta figurerna inom denna tradition hör bilder av vapen som t.ex. bronsyxor med utsvängda eggar. Från omkring 1800 f.Kr. blev avbildningar av skepp det mest dominerande elementet i sydsvenska ristningar, inklusive de från Mälardalen. Förutom skepp hör också ristningar av människor och djur, vagnar, hjulkors, fotsulor och skålgropar till de absolut vanligaste, där skålgroparna är de absolut vanligaste av alla hällristningsformer. Bilderna är sannolikt yttringar en av fruktbarhetskult, med inslag av soldyrkan, regnmagi och dödskult. Många figurer visar inslag av schaman-istisk karaktär, bl.a. förekommer s.k. fågelmän, män med fågelmasker för ansiktet.  

Sveriges mest hällristningsrika landskap är Bohuslän, som uppvisar en unik bildskatt av livfulla scener och figurframställningar, särskilt i Tanum, Kville och Tossene. Andra viktiga regioner är Enköpingsområdet i Uppland, Norrköpingstrakten i Östergötland, Västerviksområdet i Småland samt östra Blekinge. Även Västmanland har en hel del hällristningar, framförallt i de sydöstra delarna runt Västerås, men även utspritt på en del andra platser i de södra delarna av länet. Västmanlands största och även mest komplexa hällristningsplats ligger i Häljesta utanför Munktorp i Köpings kommun som har flera hundra figurer inristade i berghällarna.  

De yngre hällristningarna avbildar ofta importerade bronsföremål från den s.k. Hallstattkulturen i Centraleuropa, och kan dateras till mellan 900 och 500 f.Kr. De figurrika och livliga framställningarna av lurblåsare, akrobater, kärlekspar m.m. tillhör i huvudsak denna period. Detsamma gäller bilderna av de falliska, beväpnade män som är inbegripna i vad som brukar tolkas som rituell kamp. Tillsammans med dessa ristningar illustreras också handlingar som aldrig efterlämnat några andra spår; samlag, tidelag, jakt, dans, häst- och boskapsskötsel, åkerbruk och strid. Bilderna visar fruktbarhetskultens betydelse i den nordiska bronsålderns religion. 

Ankor och löpande hundar  

Under alla tider och i alla kulturer har människor tyckt om att pryda sin omgivning och sina föremål med olika typer av mönster och bilder. Under bronsåldern kom detta att slå ut i full blom här i Norden. Metallföremål, keramik och troligen många träföremål pryddes av mönster eller ornamentik. Ornamentik skiljer sig från bildframställningar genom att det består av system av stiliserade linjer och/eller former hämtade från växt-, djur- eller människovärlden. Den förändras ofta över tid och är modekänslig, till skillnad från föremålens form som ofta är funktionellt betingade.  

Ornamentiken har framställts på många olika sätt. Fördjupade ornament har ristats, skurits och stämplats. I en del har man lagt in kontrastfärger för att förhöja effekten. Upphöjd ornamentik finns i form av applicerade mönster av t ex guld (på metallföremål) och uppbyggda åsar, vulster och liknande på keramik. På metallföremål utförde man ofta en del av utsmyckningen redan när man göt föremålet, medan man på andra har hamrat ut och ristat in mönstren.  

Under bronsåldern förändrades ornamentiken en hel del. Detta gör att det är ganska enkelt att tidsbestämma vissa föremål utifrån detta. Under den äldre bronsåldern förekom flera stilar; under perioden mellan 1800-1500 f.Kr var mönstren strikt geometriska. Denna ornamentik följdes därefter av en flödande spiralornamentik under tiden 1500-1300 f.Kr. Denna byttes därefter ut mot en ganska strikt stjärnornamentik under perioden 1300-1100 f.Kr. Under den yngre bronsålder, 1100-500 f.Kr., kom en nystil att bli dominerande: den s.k. vågbands- eller ”löpande hundornamentiken”. Den bestod av ett band av vanligen fyra linjer som rör sig i olika vågmönster över föremålets yta. Vågtopparna kan avslutas med ett djurhuvud, som oftast liknar ett stiliserat hästhuvud. Vågorna kan också bilda svampliknande mönster eller gå över i det mönster som kallas löpande hund. Den konstfulla orneringen förekom på framför-allt bronsföremål och dräktdetaljer som hängkärl, bälteskupor, rakknivar och pincetter.  

Under den yngre bronsåldern förekommer ofta kraftigt stiliserade avbildningar av fåglar, troligen änder eller andra sjöfåglar. Motivet upprepas som mönster i framförallt driven metall såsom bronssköldar eller bronsurnor. Dessa föremål är oftast im-porterade från Centraleuropa där denna ornamentikstil var mycket populär – dess innebörd känner man dock inte till. Även vågbandsornamentiken har sitt ursprung i Centraleuropa med vilket de skandinaviska områdena hade en omfattande materiellt och kulturellt utbyte.  

Om dessa stilar även har använts i andra material är tyvärr svårt att veta. Vissa fynd tyder på att de i vilket fall även kan ha använts på träföremål och i viss utsträckning även keramik. Om man även har gjort det på textilt material vet man inte, då textilier är oerhört sällsynta från framförallt yngre bronsålder beroende på ett förändrat gravskick med kremeringar samt dålig bevarandemiljö i jorden. 

Kulturmiljöer i länet  

Det finns många hällristningslokaler i Västmanland. De flesta ligger dock i länets södra och östra delar, runt Mälaren. Hällristningar kan ofta vara mycket svåra att se och ofta krävs en sned belysning för att de grunda ristningarna skall framträda. En del av de större eller viktigare hällristningarna är ifyllda med röd färg för att synas bättre och på en del platser finns även informationsskyltar. Många hällristningar kan ändå vara svåra att se då hällarna ofta snabbt täcks av mossa och lavar.  

I Häljesta utanför Munktorp i Köpings kommun finns länets största hällristningslokal. Där kan man bl.a. se 125 skepp, 49 människofigurer, 17 ringfigurer, 6 fotsulor, 7 djurfigurer samt 239 skålgropar, eller älvkvarnar som de också kallas. Där finns även en plöjningsscen, en fiskescen och en bågskytt.  

I Årby i Svedvi socken och på Gideonsberg i Västerås har man också fina skeppsristningar. I Dräggesta i Tortuna socken finns Sveriges största skålgropslokal med mer än 1300 skålgropar samt några skepp och fotsulor. I Vallen i Björksta socken kan man se ett 2 meter långt skepp inristade i berget. I Björksta finns även en hel del andra hällristningslokaler, bl.a. vid kyrkan.