Landskapet sjunger
Mina möten med musikanter har varit många. Några minnesbilder från 1970- och 80-talet: Trubaduren Evert Norström som ännu vid 85 års ålder sjöng med kraftfull stämma och stampade takten så att huset skakade. En visa handlade om hur han körde kol till valsverket i Skinnskatteberg; det var före storstrejken 1909, då järnhanteringen på orten upphörde. Hans Skinnsbergsvisa var på känt manér en omarbetad variant av en annan sång, av dalslänningen Lars Bondeman; nu helt ny melodi, delvis ny text. Att byta ut Skinnsberg mot Sandviken var en självklarhet, om han kom till den orten.
Anna Larsson på Hemmet, som i ungdomen var verksam i Frälsningsarmén. I det mörknande 30-talet startade hon den syndikalistiska sånggruppen Röda Ringen som sjöng fredssånger. Med sin grupp reste hon runt i Mellansverige och framträdde på möten och danstillställningar. Sin pärlemorprydda gitarr använde hon fortfarande vid inspelningstillfället.
Snickaren Gösta från Uggelfors, som vid hög ålder letade fram kupletter från revyns glanstid i Riddarhyttan på 20-talet. Och som började skriva nya visor ihop med den fine dragspelaren Eric Önander; denne stod för tonsättningarna. Två musikanter som efter många slitsamma år i byggsvängen lärde känna varandra och började samarbeta. Och ljuv musik uppstod.
Den gamle gruvarbetaren vid mausoléet – själv uppväxt i närheten, sjungande ”Elin och herremannen”. I visan stod Elin emot hans invit. Detta gick inte för sig i äldre tid, då ortens bruksherre ansåg sig ha fri tillgång till brukets kvinnor. Sångaren var tårögd när han sjöng. Hans hustru råkade heta Elin.
De texter som samlats in genom åren är av mångskiftande karaktär, från höglitterära alster till dängor och tillfällighetsdikter. Här finns bilder från arbetslivet – järn och skog, liksom från vardags- och samhällsliv. Här finns naturlyrik.
Minnen från stämmor
Från alla körstämmor och elektronmusikfestivaler finns många härliga minnen.
Körstämma, efter en stor veckokurs på folkhögskolan: en månghövdad vitklädd skara körsångare på stora herrgårdsscenen med ett Theodorakis-program. Insjön i bakgrunden, klarblå himmel, kanske 10000 åhörare på gröna ängen, i en inramning av lummiga lundar där solvinden vandrade genom lövverket. Magiskt! Oförglömligt!
På Skinnskattebergs folkhögskola fanns på 1970-talet ett brett musikprogram på kortkurssidan, med rubriker som Barnvisor, lekar och danser, Musik från jordens alla hörn, Folkmusik från Västmanland. Lokalt och globalt i allsköns blandning. 1980 startade en ettårig folkhögskolekurs med musiksociologisk inriktning, rubricerad Från vallåt till arbetarspel – folkens musik, sånger och danser. Och året därefter fördes diskussioner, som föregick lanserandet av Skinnskattebergs stora körstämma 1982 där regionalt färgade körverkstäder och visstugor kom att ingå i programmet.
Vid en minnesvärd låtkurs lät äldre västmanländska spelmän bjuda på smakprov ur sina repertoarer. Där fanns Ingvar Carlsson från Möklinta, Uno Gill från Gisslarbo/Västerås och Herbert Andersson från Medåker. Bland deltagarna på våra fiolkurser märktes bland andra en ung Carina Normansson från Sala, nu en känd musikprofil, och Ulf Svansbo från Kolsva som startat Svansbo Spelmän. Carina har en bred kunskap om den låtskatt som bevarats i Sala-Möklinta trakten. Ulf har gjort djupdykningar i det rika material som samlats in av Ellen Lagergren i Uttersberg.
De texter som samlats in genom åren är av mångskiftande karaktär, från höglitterära alster till dängor och tillfällighetsdikter. Här finns bilder från arbetslivet – järn och skog, liksom från vardags- och samhällsliv. Här finns naturlyrik. Här finns underlag som gör det möjligt att sätta samman sång- och musikprogram med viss lokal framtoning, allt efter ort och sammanhang. Här finns möjlighet att göra ”klingande autoguider” för bilister, som färdas utmed landskapets stora dalgångar: längs Hedströmmen, Kolbäcksån, Svartån. Jag känner djup tacksamhet mot alla de människor som bistått mig med visor och låtar och goda historier. När jag rör mig längs vägarna kan jag höra landskapet sjunga.