Hädanfärd och jordfästning

Författare: Elisabeth Westerdahl
Spara
Vita lakan hängdes upp för fönstren, granrisruskor placerades utanför bostaden och signalerade att ett dödsfall inträffat. Budkavlen gick. Granne efter granne lade ut granris längs färdvägen och upplyste därmed förbipasserande om att de närmade sig ett sorgehus. Sen 1800-talets slut flaggar vi på halv stång.

Den välkände prosten Muncktell beskriver i sin dagbok från det tidiga 1800-talet sin företrädare Irstaprosten Nohrborgs hädanfärd och jordfästning. Dödsfallet inträffade i december 1819. ”Liket var svept i granris, låg i en präcktig kista, svart laqverad, med plåtar och stiernor.” Från prästgården bars den gamle mannen av gårdens torpare och drängar den dryga kilometern till kyrkan där kistan sattes in i det Cronstedtska gravkoret. Efter bisättningen samlades släkten till aftonmåltid i den bortgångnes hem. Därefter började planerandet av jordfästningen som skulle ske en vecka senare. På Muncktells lott föll att upprätta placeringen i sorgetåget. ”Många gäster skola rengeras i procession” och Muncktell suckar: ”Den dryge Cronstedt på Geddeholm kommer i 6te ledet, och det blir rasande illa.”

Begravningsdagen skedde samlingen i Capellansgården. ”Mycket folk voro budne och deribland 15 á 16 bönder”. Två prostkollegor var prestaver och biskopen talade. ”Artiga verser hade skrivits och afsiöngos jemte orgorne” (orgel). ”Efter jordfästningen bars liket i procession till grafen, där gubben hvilar vid sin syster och flere gummor.”

Den efterföljande måltiden var ”hederlig men icke ståtelig, som huset ej tål.” Värdar voro prosten Rinman och adjunkt Hellé: värdinnor prästfrun Muncktell i Kungsåra och sorgehusets hushållerska, Mamsell Stodius. Prosten Nohrborgs grav finns ännu kvar men spåren efter flertalet av hans samtida sockenbor är försvunna. De fattigaste hamnade efter en enkel begravning på en undanskymd gravplats helt utan prydnad eller med ett anspråkslöst träkors som snart försvann.

Hundra år senare förefaller sederna vara i stort sett desamma för ståndspersoner. När Geddeholmsgreven Erik Lewenhaupt dör 1928 är gårdsflygeln prydd av granrisgirlanger. Det talar för att den bortgångne vilat där i väntan på begravningen. Gästerna har samlats på gården inför den flera kilometer långa processionen till kyrkan. Efter kistan går ett stort antal män medan kvinnorna färdas med häst och vagn.

Med grevinnan Elin Lewenhaupts begravning 1944 inleddes en delvis ny tradition i bygden. Hon hade valt att bli kremerad och såväl begravningsakt som urnsättning fick därmed en annan karaktär. I täten för urnsättningen visar bilder att processionen, liksom tidigare, anfördes av två män med sorgflor på prestaverna, tätt följda av sonen Knut med urnan. Efter honom gick hans svartklädda hustru Elisabeth med vit snibbkrage – ett tecken på att hon hörde till de närmast sörjande. Prästen var helt svartklädd och bar en numera bortlagd fotsid svart cape. Granris prydde även här grusgången och den öppna graven, där sonen Knut sedan sänkte ner urnan.

De Lewenhauptska gravarna på Irsta kyrkogård finns fortfarande kvar liksom den gamla trotjänarinnans och många anställdas. Sedan kremering blev allt vanligare har även sentida ättlingar till medarbetarna kunnat beredas plats i vad som blivit släktgravar.

Några gamla traditioner lever alltjämt kvar på de större västmanländska gårdarna. Även om den avlidne dött på lasarettet eller i ett äldreboende förekommer det att de balsameras och förs ”hem” i väntan på begravningen. Alléer, gårdsgränser och gången in till kyrkan pryds inte så sällan av granris och kistan bärs av unga släktingar, grannar eller anställda. 

In på 1950-talet samlades gästerna före begravningen till en dämpad måltid i sorgehuset där flaggan vajade på halv stång. Därefter följde procession i bilar till kyrkan. Detta gällde även vid storbondebegravningar. Mötande personer och bilar stannade längs vägen och herrarna lyfte på hatten i andakt för en känd eller okänd avliden person. Klädseln var frack och anhöriga kvinnor bar fortfarande hattar med sorgflor som föll över ansiktena. Efter begravningen fälldes dessa bakåt. En änka bar dessutom ett vitt band under hakan. Bruket att gå svartklädd ett år efter ett dödsfall ersattes av diskret klädsel med svarta armbindlar eller ett svart band på kavajslaget.

I dag är fracken utbytt mot mörk kostym med vita slipsar för anhöriga. De närmast sörjande kvinnorna har sedan några decennier tillbaka avskaffat bruket av sorgfloret men skrudar sig då och då i bevarade gamla, vita snibbkragar som har två flikar fram och två likadana baktill. Förutom att seden är vacker är den ett praktiskt kännetecken på att de hör till den avlidnes närmsta krets. För vart år som går blir klädseln allt friare och en mer uppsluppen samling sker som på prosten Nohrborgs tid efter begravningen.

Förplägnaden har ändrat karaktär men kvar lever i stor utsträckning traditionen att de anhöriga och prästen sitter vid honnörsbordet. En lättare måltid eller smörgåstårta, följt av kaffe och tårta har ersatt den traditionella varma buljongen med piroger. Mer och mer vanligt blir ”gående bord” med smörgåssnittar, vin, öl och kaffe. Det ger långväga gäster möjlighet att få en pratstund med släkt och vänner som de inte sett på länge. De tal över den bortgångne, som förr hölls i kyrkan, kan nu framföras vid samkvämet. Då är det också vanligt att prästen eller någon anhörig läser upp namnen på dem som valt att sätta in en slant till något välgörande ändamål istället för blommor.

Bruket att bjuda in till begravning är sen länge försvunnen. Nu annonseras bortgången i lokaltidningen och den som vill delta i samlingen ombeds anmäla sig till begravningsbyrån eller någon anhörig. Små barn syns allt oftare på begravningar. Något som förr var lika otänkbart som att kvinnor på 1700-talet deltog i begravningen – inte ens om de var änkor. 

I en ny tid med stor rörlighet på arbetsmarknaden väljer många minneslundar istället för namnprydda gravar som ska underhållas. Därmed är vi tillbaka till den anonymitet som präglade 1800-talet och försvårar släktforskarnas möjlighet att finna konkreta spår av förfädrens sista vilorum.

Från nationalencyklopedin:

Prestáv (ry. pristav 'uppsyningsman'), marskalk i spetsen för en procession; termen har p.g.a. ordlikhet även kommit att avse marskalkens stav och särskilt de florbehängda stavar som bars framför en begravningsprocession av två "prestaverande", vilka även fungerade som hedersvakt under jordfästningen. Bruket introducerades i Sverige vid Johan III:s bisättning 1592. Adeln fick ensamrätt till användning av prestaver, men bruket spred sig efter hand bland präster och borgare och blev allmänt i det socialt skiktade sydvästra Sverige. Sedan begravningarna förlorat sin prestigekaraktär har bruket av prestaver merendels försvunnit.