Boskapens skafferier

Det gäller fortfarande ängsladorna kring Svartåns lopp genom Västerfärnebo socken framför allt vid byarna Islingby, Ösby och Hedbo. Det speciella våtmarksområdet som byarna innesluter är känt som Nötmyran. Trots att ladorna där mist sin funktion som lagerplats för hö är det angeläget att underhålla dem och bevara dem för framtiden. Man kan säga att de genom sin existens berättar om någonting som var viktigt för Färnebo. De är talande pusselbitar till historieskrivningen om denna jordbruksbygd. Såväl många av ladornas ägare som staten, genom länsstyrelsen, är medvetna om detta och lägger därför ner arbete och pengar på underhåll av ängsladorna i Nötmyran.

Det finns flera äldre uppgifter om förekomsten av ängslador i vårt län. ”Ängslador eller hölador omnämnas vid herr- och bondgårdar i Skultuna redan vid 1600-talets mitt, t.ex. vid prästgården 1651. Dessa voro vanligen uppförda vid mossar och slåtterängar på utmarken. Högsta antalet för en bondgård var 3 men för herrgårdarna flera. Ibland var det två delägare i en dylik lada. Numera är de så gott som försvunna. De torde i allmänhet ha motsvarat grundtypen i formen och sålunda haft ingång på gaveln. Även bland höladorna har sammanparning tillämpats (t.ex. svinhus och lada). Den återfinns i Norrland, särskilt i Hälsingland, och illustrerar på ett slående sätt hur parningsmetoden varit. …det är något av det nordsvenska kulturområdets särdrag, som kunnat påvisas norr om Skultuna.” Så skriver Sigurd Erixson i ”Skultuna bruks historia”, som för övrigt är den bästa källan i flera avseenden att ösa ur för den som söker kunskap om Västmanlands läns historia.

En annan och äldre källa är Olof Grau. ”BÄSTA SÄDESJORDEN finnes omkring kyrkan och består av god lera. Där ligger ock på båda sidor om Wangsån präktiga ängar, hvilka icke blott är mycket vidsträckta utan äfven mycket bördiga, att döma efter den massa lador som står nära hvarandra öfver hela vida fältet. I dessa lador inbärgas höet från ängen och hemföres sedan om vintern efter behof till hemmanen.” Uppgiften om ängslador i Västerfärnebo meddelar oss Olof Grau i sin beskrivning av Västmanland, vilken utgavs 1754.

I samband med vårfloden svämmar Svartån över och stora arealer ställs under vatten vilket innebär god gödning av ängsmarkerna. År 1918 planlades en reglering av vattnet i Svartån. Flertalet jordbrukare var dock emot regleringsföretaget med hänsyn till minskad gödning. Senare regleringstankar har mött motstånd även bland naturvårdare inte minst fågelintresserade.

Fram till början av 1900-talet slog man höet för hand. Man använde en särskild slåtterlie och höet samlades i strängar efter den som slog. Sedan gick kvinnorna och räfsade ut höet för att det skulle torka fortare. Det räckte oftast med att höet fick torka under en dag varpå det kunde krattas ihop och bäras in i ladan eller köras hem till gården.

Merparten blev kvar i ladan och kördes senare hem under vintern då vägarna bar. De timrade ladorna fylldes med hö ända upp till taknocken. Efterhand som ladan fylldes sattes gavelöppningen igen med timmer som fälldes in i den befintliga väggen.

De lador som finns kvar idag är i regel uppförda efter sekelskiftet 1900. Man har övergått från timmerkonstruktioner till att bygga i resvirke med brädväggar och tegeltak vilka på sina håll täcker ett äldre spåntak. Man byggde dem på bärande stenar med ett golv bestående av lagda käppar för att optimera ventilationen.

Ett drygt 50-tal ängslador finns kvar på Nötmyran, varav ett tjugotal restaurerats med hjälp av medel från Riksantikvarieämbetet.